It feels SO bad
Alltså, grejen är såhär.. Han var tillsammans med en tjej förut som hette M. Det var enligt honom 1 år sen, och nu råkade jag hitta denhär videon på henne och honom som Han gjort. Massa bilder, film och musik. Inte SÅ roligt att se. Och nu har jag hunnit visade den för både min syster och S och visningarna på sidan bara växer. Nu såg jag idag att han var inloggad för två dagar sen på youtube (där videon finns). han VET alltså att den finns kvar, men ändå låter han de finnas där. (!?!?)
Jag är så ledsen.. Nu skriver han inte alls till mig. Visst, vi pratade igår lite snabbt, men då var han trött och bakis o skulle sova. Roligt :(
JAG BLIR GALEN !
jag lyckas inte få honom ur mitt huvud!!! Jag kan verkligen inte inte inte INTE sluta tänka på honom. N finns överallt.. Blundar jag ser jag honom, tittar jag tänker jag på honom, sover jag drömmer jag om honom. Nu får jag väl ändå ge mig! Jag har pratat med killen i lite mer än en vecka. Det här funkar verkligen inte.. Jag är ju en sån fysisk person och vill ha(och behöver!!) mycket närhet. Att man kramas och tar på varandra.. ses liksom. Men näe, nu går det inte, eftersom han just nu befinner sig på andra sidan av jordklotet. Roligt värre..
Jag Har gått vidare!
Jag har börjat prata med en kille över nätet.. Han heter N och bor i Cleveland, Ohio (I usa alltså) :( Och ja, alltså.. Visst, jag känner inte killen, har inte träffat honom eller nåt. Men fortf.. Jag har på känn att detta Kan vara en bra kille. Han verkar vara öppen och ärlig, dedicated och verkligen säga vad han känner. Men o andra sidan har jag precis fått reda på att han varit med över 60 tjejer :S Alltså, VISST, jag tycker inte om killar som dömmer mig när jag säga hur många jag har varit med (det är i alla fall inte över 30!!) men fortfarande.. De känns som att .. Okej, han har varit med jättemånga tjejer, varför skulle just jag vara speciell?" Fast nu slog de mig.. Just dom orden använde D när han berättade varför han inte vågade ta steget till ett seriöst förhållande.. Okej, jag förstår honom. Och samtidigt, jag måste sluta och tänka så! Jag menar, man måste bara acceptera att killar Och tjejer kommer ha ett förflutet. Att man träffar någon som är oskuld och är verkligen inte vanligt ( det är bra att vara oskuld dock, missförstå mig rätt).
Jag har verkligen en crush in this guy.. Haha, jag skriver engelska Hela tiden numera.. Tänker och drömmer till och med på engelska.. Jag kan liksom inte vänta tills vi ses, eller Om vi ens ses.. Han kan ju ha sex med vem han vill där i hans stad :( OM han inte nu tycker att jag verkligen, verkligen är speciell.. Han har ju sagt att han har en "crush on me" men jag vet inte.. I och för sig så gjorde han en "teckning" i paint idag, och skrev att han "like me alot" o att " i take his breath away" ^^ Åh, jag tycker om denhär killen så mycket! Jag vet att de tär sjukt att att man inte kan säga så om en människa man aldrig har träffat.. Men ja.. Jag känner bara att dehär.. De e rätt! :)
Bästa Julkalendern Ever!
- Vattenbad?! Äh..
Jag måste gå vidare
Föra året firade jag inte jul i sverige, då jag bodde i usa. I år kommer jag få med och fira min absoluta favoithögtid. Jag älskar verkligen julen, allt som hör till.. Maten, köpa julklappar, baka julgodis, baka lussebular och pepparkakor, göra pepparkakshus, rimma på paketen, kolla på kalle anka (som man har sett 100 ggr men ändå vill se, hehe), känna lukten av tänka ljus, klä julgranen, alla julsånger, att få träffa familj och släkt, julmusten, ischokladen.. Alltså, jag kan hålla på forever och skriva om allting som jag gillar med julen.. Farmors Jansons frestelse, pappas köttbullar, rödbetssallad.
Jag har inte tänkt så mycket på D (inte som senaste timmarna iallafall) fast igår på tunnelbanan satt jag faktiskt och grät. Jag kom att tänka på hans ögon.. att han aldrig kommer ligga i min säng igen, att han aldrig kommer att kyssa mig igen. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade varit på stan hela dagen och dövat mitt onda hjärta med lite shopping, och det funkade ju bra tills jag satt på tbanan hem.. Så typiskt.
I alla fall.. Nu måste jag gå vidare. De finns så mycket att se fram emot.. Nya jobbet (har föresten berättat för familjen som jag jobbar i att jag ska sluta), jag ska ju provjobba nästa lördag söndag. Aah, jag är faktiskt lite nervös. Men det klart man ska vara de, konstigt vore ju annars. Sen ska jag ju flytta också, bli sambo med S, hehe.. får se hur de går. Vi har bara lägeheten här i sthlm i 7 månader, så de kommer nog funka. Dessutom kommer jag kunna vara såå mycket mer i eskilstuna(hos mamma, pappa, släkten och alla vänner). 
Näe, jag får faktiskt bara inse att de inte hade funkat.. Jag VILLE att de skulle göra de, men man kan ju inte leva i någon slags drömvärld. Han kunde inte ändra sig och jag hade två val; a) fortsätta träffa honom och ständigt varit ledsen över att var så passiv och inte ville att det skulle bli "för seriöst", som han uttryckte de. Eller b) sagt "skärp dig" och gör du inte de, kommer det inte funka. Han kunde inte ändra på sig och sitt sätt att se förhållanden på så.. Vad fanns att göra? Nada, nothing, inget.
Nu ska jag fokusera på det som är roligt istället.. nämligen min favvis-högtid, EVER! Jag längtar såå tills julskyltningen kommer upp i stan :) Man får en sån varm känsla i hela kroppen.. Dessutom, jag har redan börjat lyssna på julsånger, hihi..
slut, over, finito, the end, lopu..
Men jag måste väl vara realistisk. Tråkigt bara att de alltid slutar såhär.. Alltid ska man bli ledsen, tvingas inse att det inte funkar och bli tvungen att få ett slut på de. Just nu är jag deppigare än någonsin. Jag trodde ju att jag kunde förändra D. Men som vanligt.. Man kan inte ändra någon som inte vill förändras själv. Man måste inse sina fel och brister för att kunna förbättra sig. Han gjorde inte de och nu sitter jag här mitt i natten och skriver i en blogg som ingen läser. Jag ser det väl mest som terapi.
Jag måste vara realistisk och tänka klart.. De hade inte funkar så som han är idag. Jag ville, men han vill inte. Han är väl för omogen. Just nu känner jag faktiskt att jag inte vill tänka på killar alls. Ingen, INGEN ska få komma nära mig igen. De blir bara skit i slutändan. I vissa fall kanske man får vara lycklig i 2 år, i andra fall 2 veckor men sen står man där i tårar igen..
Nu vet jag inte vad jag ska fokusera på. Jag önskar att han kunde ringa o säga att han tycker om mig och inte vill att de ska sluta såhär. Fast, han kommer inte ringa, och han kommer inte ändra sig. Så det är lika bra att jag slutar att hoppas på en gång. Jag har klarat mit hitils, jag kommer att klara mig i fortsättning också.. Hoppas jag :(
