about thoughts

Mitt problem är att jag försöker glömma det som stör mig, istället för att ta tag i det. Men ingen vill väl vara med en människa som har problem med sitt självförtroende? Jag vill inte visa mig svag, jag har ju alltid fått höra att jag ska vara stark. Jag fick vara stark som 14åring ända tills jag fyllde 18 år och kunde flytta hemifrån. Jag fick vara stark när den enda personen som verkligen älskade mig, svek och bedrog mig. Jag fick vara stark när Han sen gjorde slut. Jag har alltid fått vara stark, eller jag har blivit tvungen till de.

Just nu skulle jag bara vilja sätta mig ner och gråta. Gråta i timmar för allting som får mig att må dåligt just nu. För att jag inte har någon att luta mig emot, för att jag inte har någon att hålla i handen, för att jag inte vet vad jag vill. Skulle de kanske vara bra? Att bara gråta. Jag vill ju bara berätta för någon hur jag känner, någon som kan lyssna och ge mig goda råd. Men vem?

Jag vet att innan jag ens ska tänka på att ha en pojkvän, så måste jag hitta mig själv. Jag måste sluta fokusera på "pojkvän, närhet, kärlek osv", och istället hitta tillbaka till något som iallafall liknar självförtroende.. Om jag ens har haft något sånt. Hur gör man det? Hur talar man om för sig själv att man duger, att man är bra och att det faktiskt kommer att ordna sig? Det går inte bara att intala sig om de, för det går inte. Spärren kan inte rubbas..

Jag tror inte människor vet hur mycket små, små ord kan såra. Hur mycket en handling på 2 sekunder kan göra illa. Hur mycket en lögn kan riva bort bitar av hjärtat. Till slut finns bara en liten, liten bit kvar. Kan ma bygga på den?

Hur mycket kan man lyssna på andra utan att förlora sitt egna Jag? Eller ska man helt enkel köra sitt eget race?
Under hela min uppväxt har det varit si och så med riktiga vänner. Dom "vännerna" som jag har lekt och umgåtts med under mina 20 år, har inte riktigt funnits där. Plötsligt inte velat umågs med mig, utan bytt kompis. Jag har blivit bortprioriterad osv. Riktiga vänner är sånna som håller en om ryggen, vänner som stöttaren när man har det svårt, vänner som lyssnar. Ja, riktiga vänner helt enkelt. Jag har haft och har fortf. många bekanta, men en riktig vän är en sån människa man kan väda sig till no matter what. Riktigt så är det inte med bekanta.

Jag trodde ändå att jag hade en riktig vän, och det var min syster. Hon bor inte i staden jag bor i, men ändå har vi alltid stått nära varandra. Hon är den människan som jag kunde kalla "en riktig vän". Kunnat kalla.. Men tydligen har jag inte längre någon riktig vän, bara ytliga bekanta. Igår veckan fick jag höra att "..Anledningen till varför du inte har några vänner är, därför att DU är som du är. Det är ditt eget fel att du inte har några vänner".

Skulle jag ha haft flera vänner och varit mer stabil som person, haft bättre självförtroende och självkänsla skulle det varit en anna sak. Då skulle jag kunnat borsta av  mig det hon sa, men det är lättare sagt än gjort nu när fallet inte är så. Min syster vet inte vad jag har gått igenom, hon vet bara en tredjedel av allting. Hon vet inte hur många timmar jag satt hos min kurator efter att min pojkvän gjorde slut, hon vet inte hur olycklig jag var över att bo hemma, hon vet inte hur mamma och pappa betedde sig, hon vet inte hur lågt eller nästan intil obefintligt mitt självförtroende är just nu. Det blev till och med ännu lägre, efter hon ställde den här diagnosen.