I'm not afraid to tell you
Hur mycket kan man lyssna på andra utan att förlora sitt egna Jag? Eller ska man helt enkel köra sitt eget race?
Under hela min uppväxt har det varit si och så med riktiga vänner. Dom "vännerna" som jag har lekt och umgåtts med under mina 20 år, har inte riktigt funnits där. Plötsligt inte velat umågs med mig, utan bytt kompis. Jag har blivit bortprioriterad osv. Riktiga vänner är sånna som håller en om ryggen, vänner som stöttaren när man har det svårt, vänner som lyssnar. Ja, riktiga vänner helt enkelt. Jag har haft och har fortf. många bekanta, men en riktig vän är en sån människa man kan väda sig till no matter what. Riktigt så är det inte med bekanta.
Jag trodde ändå att jag hade en riktig vän, och det var min syster. Hon bor inte i staden jag bor i, men ändå har vi alltid stått nära varandra. Hon är den människan som jag kunde kalla "en riktig vän". Kunnat kalla.. Men tydligen har jag inte längre någon riktig vän, bara ytliga bekanta. Igår veckan fick jag höra att "..Anledningen till varför du inte har några vänner är, därför att DU är som du är. Det är ditt eget fel att du inte har några vänner".
Skulle jag ha haft flera vänner och varit mer stabil som person, haft bättre självförtroende och självkänsla skulle det varit en anna sak. Då skulle jag kunnat borsta av mig det hon sa, men det är lättare sagt än gjort nu när fallet inte är så. Min syster vet inte vad jag har gått igenom, hon vet bara en tredjedel av allting. Hon vet inte hur många timmar jag satt hos min kurator efter att min pojkvän gjorde slut, hon vet inte hur olycklig jag var över att bo hemma, hon vet inte hur mamma och pappa betedde sig, hon vet inte hur lågt eller nästan intil obefintligt mitt självförtroende är just nu. Det blev till och med ännu lägre, efter hon ställde den här diagnosen.
