slut, over, finito, the end, lopu..
.. och jag är ledsen. Nere, besviken, frustrerad.. Ja, man kan nog säga att jag var olyckligt kär i någon som jag ändå aldrig skulle kunnat få. Det är ju honom jag har tänkt på på dagarna, hans ögon jag har tittat på, hans mun som jag har kysst o de var honom jag ville vara med.
Men jag måste väl vara realistisk. Tråkigt bara att de alltid slutar såhär.. Alltid ska man bli ledsen, tvingas inse att det inte funkar och bli tvungen att få ett slut på de. Just nu är jag deppigare än någonsin. Jag trodde ju att jag kunde förändra D. Men som vanligt.. Man kan inte ändra någon som inte vill förändras själv. Man måste inse sina fel och brister för att kunna förbättra sig. Han gjorde inte de och nu sitter jag här mitt i natten och skriver i en blogg som ingen läser. Jag ser det väl mest som terapi.
Jag måste vara realistisk och tänka klart.. De hade inte funkar så som han är idag. Jag ville, men han vill inte. Han är väl för omogen. Just nu känner jag faktiskt att jag inte vill tänka på killar alls. Ingen, INGEN ska få komma nära mig igen. De blir bara skit i slutändan. I vissa fall kanske man får vara lycklig i 2 år, i andra fall 2 veckor men sen står man där i tårar igen..
Nu vet jag inte vad jag ska fokusera på. Jag önskar att han kunde ringa o säga att han tycker om mig och inte vill att de ska sluta såhär. Fast, han kommer inte ringa, och han kommer inte ändra sig. Så det är lika bra att jag slutar att hoppas på en gång. Jag har klarat mit hitils, jag kommer att klara mig i fortsättning också.. Hoppas jag :(
Men jag måste väl vara realistisk. Tråkigt bara att de alltid slutar såhär.. Alltid ska man bli ledsen, tvingas inse att det inte funkar och bli tvungen att få ett slut på de. Just nu är jag deppigare än någonsin. Jag trodde ju att jag kunde förändra D. Men som vanligt.. Man kan inte ändra någon som inte vill förändras själv. Man måste inse sina fel och brister för att kunna förbättra sig. Han gjorde inte de och nu sitter jag här mitt i natten och skriver i en blogg som ingen läser. Jag ser det väl mest som terapi.
Jag måste vara realistisk och tänka klart.. De hade inte funkar så som han är idag. Jag ville, men han vill inte. Han är väl för omogen. Just nu känner jag faktiskt att jag inte vill tänka på killar alls. Ingen, INGEN ska få komma nära mig igen. De blir bara skit i slutändan. I vissa fall kanske man får vara lycklig i 2 år, i andra fall 2 veckor men sen står man där i tårar igen..
Nu vet jag inte vad jag ska fokusera på. Jag önskar att han kunde ringa o säga att han tycker om mig och inte vill att de ska sluta såhär. Fast, han kommer inte ringa, och han kommer inte ändra sig. Så det är lika bra att jag slutar att hoppas på en gång. Jag har klarat mit hitils, jag kommer att klara mig i fortsättning också.. Hoppas jag :(
Något hopp har jag iallafall inte kvar...
Kommentarer
Trackback
