about thoughts

Tidigare tänkte jag på att vi någon dag skulle gifta oss, på vilken bra pappa han skulle bli och på våran framtid tillsammans. Nu finns inte dom tankarna kvar. Sist när han sa "NÄR vi gifter oss" .. då tänkte jag: OM vi gifter oss.. Är jag grym och okänslig då? Nej. Jag är bara inte lika säker längre. Eller, jag vet inte om jag någonsin var det, jag kanske bara Ville och hoppades på de.

Det känns som om min tro och mina förhoppningar har ändrats.. som om jag nu ser en annan person. Han skriker och gapar och jag får verkligen be honom om att jag ska få prata klart eller att han ska sänka sin röst. Ska jag behöva göra de? Det är nästa som om han har förlorat respekten för mig.

Vet jag att han står upp för mig när de väl gäller?

Vet jag att han inte skulle vara otrogen mot mig igen?

Vet jag att han kommer respektera mig i fortsättningen?

Vet jag att det är detta som jag vill ha?

Det känns bara som om jag är på fel ställe.. Jag har ju börjat tänka lite på om jag vill till usa eller inte. Tidigare tänkte jag, typ i februari i år (2010), jättemycket på de. Men då ville jag verkligen inte åka eftersom vi hade det så bra. Jag älskade honom och han älskade mig..

ÄlskaDE.. Jag skrev ÄLSKADE. Vad gör vi idag då? Älskar vi varann?

Idag var första gången som jag inte godtog hans förlåt. Första gången under 1 år och 7 månader. Vart leder det här? Vart är vi på väg?

På ett sätt känns det som om det är min tur nu. Min tur att tänka på mig själv och för en gångs skull göra något för MIG. Inte tänka på massa andra människor och inte grunda mina beslut på någon annan. Men borde jag? Tänker jag såhär nu, bara för att han gjorde mig så fruktansvärt sårad, eller tänker jag såhär för att bäst före-datumet faktiskt har gått ut?

Var det detta som stod i ödets bok, kapitel 21 och 22? eller kommer det mera?