Han finns i vinden, vattnet och solljuset
igår, istället för gymmet, tog jag en promenad. Min vanliga runda och jag hade faktiskt telefonen med mig. Skulle gått till gymmet idag och kört Pilates men jag vaknade så sent och var så trött, så jag tar nog samma prommis idag (hihi, ett ex till mig, hans mamma sa alltid "prommis". Hon var så gullig och liten, hihi). Det är verkligen som terapi att ta den rundan.. Allting är så fint och de finns flera ställen, klippor och bänkar, som man kan sätta sig på och bara titta ut över vattnet. Drömma sig bort en stund. Igår satt jag och tänkte på farfar, som dog för några år sen.. De blåste lite och jag tänkte att, det kanske inte är så farligt att dö ändå (jag har alltid varit jättejätte rädd för att dö!). Det är ju en del av livet och det kanske är så som prästen säger på begravningen.. "..av jord är du kommen, jord skall du åter bli.."
Man kanske finns där ändå, fast man inte har en kropp att fylla. Man kanske finns i vinden, i vattnet, på himlen, i solljuset.. Man känner de, men man kan inte se de. Jag hoppas att det är så. Jag kände vinden och jag kände liksom en lättnad. Jag kände att farfar ändå var med mig.. Nu blev jag djup, men jag ville ändå dela med mig av de.
Nu ska jag ta samma promenad, ta med mig min iPod och sätta mig någonstans..
(vägen ner till vattnet. En lång allé som för övrigt är jättefin nu när löven ändrar färg)
(en av min favvisar! Bilden ser liksom ut att vara tagen på 60talet.. Ett riktigt gammalt fotografi)
(tycker nog att de blir rätt okej bilder, med min lillaskruttkamera)
(en lite mörkare bild)
