a speach and a song, by John Mayer
.
Historian om mig sitter på min rygg
(den är alltså Precis! nygjord här. Så texten är större på bilden, än vad den är nu. Den har faktiskt läkt nu)
This is sthe story of a girl
Jag har inte bloggat på jättelänge och kände att jag behövde skriva av mig. Ibland räcker det inte att tjata på sina tjejkompisar om sina problem, man måste få älta dom lite också och de ska man nog inte utsätta vännerna för. Iallafall inte För mycket, det är då bloggen kommer in. Thank you God!
Killen är iallafall konstig. När jag är intresserad, bryr mig, hör av mig Då blir han kall. Han skiter i det, jag blir inte intressant längre. Men när jag blir lite mer off, inte hör av mig lika ofta, inte svara på smset direkt. DÅ minsann! Då, blir han mer på en någonsin. Han hör av sig, ringer som aldrig förr, you name it. Varför spelar alla Spelet? THE GAME?
Varför ska man hålla på och spela svårflörtad? Varför kan man inte säga som det är och sen ta det där ifrån? Näe, men måste krångla, jaga, springa och fan och hans moster. Allt för att göra de så krångligt som möjligt. Nä, jag vet inte om det är för att jag är halvfinsk (finska människor är oftast mer raka än svenskar som ska krypa och inte trampa någon op tårna. Vara ALLA till lags) eller om jag bara är en rak och ärlig person. Men Jag föredrar kortet på bordet! De spar massa tid, tid som man istället kan spendera tillsammans. Den här killen gör mig verkligen galen! Snart lägger jag ner hela projektet!
Hur hittar man självförtroendet?
Mitt problem är att jag försöker glömma det som stör mig, istället för att ta tag i det. Men ingen vill väl vara med en människa som har problem med sitt självförtroende? Jag vill inte visa mig svag, jag har ju alltid fått höra att jag ska vara stark. Jag fick vara stark som 14åring ända tills jag fyllde 18 år och kunde flytta hemifrån. Jag fick vara stark när den enda personen som verkligen älskade mig, svek och bedrog mig. Jag fick vara stark när Han sen gjorde slut. Jag har alltid fått vara stark, eller jag har blivit tvungen till de.
Just nu skulle jag bara vilja sätta mig ner och gråta. Gråta i timmar för allting som får mig att må dåligt just nu. För att jag inte har någon att luta mig emot, för att jag inte har någon att hålla i handen, för att jag inte vet vad jag vill. Skulle de kanske vara bra? Att bara gråta. Jag vill ju bara berätta för någon hur jag känner, någon som kan lyssna och ge mig goda råd. Men vem?
Jag vet att innan jag ens ska tänka på att ha en pojkvän, så måste jag hitta mig själv. Jag måste sluta fokusera på "pojkvän, närhet, kärlek osv", och istället hitta tillbaka till något som iallafall liknar självförtroende.. Om jag ens har haft något sånt. Hur gör man det? Hur talar man om för sig själv att man duger, att man är bra och att det faktiskt kommer att ordna sig? Det går inte bara att intala sig om de, för det går inte. Spärren kan inte rubbas..
Jag tror inte människor vet hur mycket små, små ord kan såra. Hur mycket en handling på 2 sekunder kan göra illa. Hur mycket en lögn kan riva bort bitar av hjärtat. Till slut finns bara en liten, liten bit kvar. Kan ma bygga på den?
I'm not afraid to tell you
Hur mycket kan man lyssna på andra utan att förlora sitt egna Jag? Eller ska man helt enkel köra sitt eget race?
Under hela min uppväxt har det varit si och så med riktiga vänner. Dom "vännerna" som jag har lekt och umgåtts med under mina 20 år, har inte riktigt funnits där. Plötsligt inte velat umågs med mig, utan bytt kompis. Jag har blivit bortprioriterad osv. Riktiga vänner är sånna som håller en om ryggen, vänner som stöttaren när man har det svårt, vänner som lyssnar. Ja, riktiga vänner helt enkelt. Jag har haft och har fortf. många bekanta, men en riktig vän är en sån människa man kan väda sig till no matter what. Riktigt så är det inte med bekanta.
Jag trodde ändå att jag hade en riktig vän, och det var min syster. Hon bor inte i staden jag bor i, men ändå har vi alltid stått nära varandra. Hon är den människan som jag kunde kalla "en riktig vän". Kunnat kalla.. Men tydligen har jag inte längre någon riktig vän, bara ytliga bekanta. Igår veckan fick jag höra att "..Anledningen till varför du inte har några vänner är, därför att DU är som du är. Det är ditt eget fel att du inte har några vänner".
Skulle jag ha haft flera vänner och varit mer stabil som person, haft bättre självförtroende och självkänsla skulle det varit en anna sak. Då skulle jag kunnat borsta av mig det hon sa, men det är lättare sagt än gjort nu när fallet inte är så. Min syster vet inte vad jag har gått igenom, hon vet bara en tredjedel av allting. Hon vet inte hur många timmar jag satt hos min kurator efter att min pojkvän gjorde slut, hon vet inte hur olycklig jag var över att bo hemma, hon vet inte hur mamma och pappa betedde sig, hon vet inte hur lågt eller nästan intil obefintligt mitt självförtroende är just nu. Det blev till och med ännu lägre, efter hon ställde den här diagnosen.
